Att skriva är en personlig angelägenhet

Mina föräldrar var flyktingar. Pappa kom från Berlin och var en kämpe. När Hitlertiden började kastades han i fängelse några år. Sedan släpptes han och flydde till Prag. Vidare till Krakow. Till slut hamnade han i Sverige.

Mamma kom till Sverige via Auschwitz. Hon är född i en liten stad i Transylvanien - Sigeth. Genom lika otroliga tillfälligheter - hon säger ödet- möttes de här efter kriget. På en fest. Han dansade med henne till tre på natten. Sedan frågade han om hon ville gifta sig med honom. När hon tvekade, gav han henne tre dagars betänketid.

Det blev de två och sedan blev det jag. Den 12:e juni 1947 på Södersjukhuset Stockholm.

Först bodde vi på Skånegatan 20. Sedan bodde vi på Filvägen 9 i Hägersten, en förort till Stockholm. Där ligger min barndom, i en tvåa- en sängkammare med små rosor på tapeten och ett litet vardagsrum med en jättelik radioapparat. På gatan utanför köksfönstret fanns ena sidan av världen, gatan. På andra sidan huset, utanför sovrumsfönstret låg resten av den. I en skogsdunge.

I världen fanns först och främst mamma. Och pappa, men han var borta i veckor eller månader. Han var affärsman eller hette det affärsresande? Med tiden kallades han generalrepresentant för olika svenska firmor. Och så var det boxerhunden Bonnie. Och böckerna som Bonnie och jag satt djupt försjunkna i. Jag levde i de där böckerna. De utspelade sig i skogsdungen utanför sovrumsfönstret. Allt som var lockande hände där, allt som var märkvärdigt. Allt som jag skriver om emanerar från den där skogsdungen som fortfarande förefaller oändlig. Jag gör längre och längre utflykter i den. De dagarna jag inte gör det, är jag beredd att påstå att min barndom var torftig.

När jag var sju flyttade vi till en annan förort, till Högdalen. Till ett hyreshus som stod högt uppe på en backe - Stålbogavägen 43. Livet blev vanligare. Och farligare. Där fanns det barn som retades och en man som kallade folk för judejävlar. Mamma och jag stod i fönstret och såg pappa boxa honom nedför hela backen till huset. Pang! Pang! Pang! Vi var livrädda . Vad skulle hända med oss när pappa gav sig ut på resa igen?

Men det hände inget. Sedan började skolan. Jag älskade skolan. Världen öppnade sig mer för varje dag. När jag var nitton gifte jag mig med Hugo, och livet började gå fortare. När jag var tjugotre fick jag min son Leo. När jag var tjugofyra fick jag min dotter Rebecka. När jag var tjugonio fick jag min yngste son Samuel. Och tiden rusade vidare.

Först skrev jag för barn, sedan för vuxna; nu skriver jag för både och. Helst ska det handla om människor som klarar det - kriget eller kärleken eller något annat som man egentligen inte klarar. Livet. Och det måste ha hänt på riktigt. På något vis. Eller kunna hända i alla fall. Annars är det meningslöst.

Att skriva är en personlig angelägenhet, något som inte angår andra utom dem som tycker att det här angår just dem. Det är så, tänker jag mig, som böcker har verkat i alla tider. Det är så personligt att jag har svårt att prata om det. Ändå gör jag det därför att det förväntas av författare. Det går lättast med barnen. De är så fyllda av sitt och tar snabbt över och då kan det bli riktigt roligt. I bästa fall börjar de själva att skriva. Men för inte länge sedan mötte jag en flicka i Avesta som väntade sig något annat av mig. När jag tyckte att det var som roligast, räckte hon upp handen och sa:
"Min mamma och pappa har aldrig hört talas om dig."
"Nej, jag är ingen kändis," beklagade jag "Jag är en doldis."
"Vad är det?" frågade flickan misstänksamt.
"Det är någon som gör bra saker utan att folk vet om det", försökte jag.
Hon såg inte särskild nöjd ut. Och vad svarar man på den återkommande frågan: "Varför skriver du?"
De skulle lika gärna kunna fråga mig varför jag andas.
Jag svarar lite hipp som happ, men egentligen finns det bara ett svar: För att jag tror det händer något mellan mig och världen när jag gör det.

Tillbaka till förstasidan